Så står det överallt i skolans anteckningar om Sofie. Hon grät för det minsta lilla. Jämt.
Lärarna utgick från att hon var känslig i överkant. Ingen brydde sig om att fråga varför.
En enda gång försökte hon slå larm till kuratorn. "Om jag berättar något för dig, måste du tala om det då", undrade hon. "Ja, om någon far illa måste jag slå larm" blev svaret.
– Då sa jag inget. Jag vågade inte. Tänk om jag inte skulle bli trodd och måste bo kvar i fosterhemmet! Hur skulle det bli då?
Sofie och kryper upp i tvåmanssoffan och drar benen under sig. Hon är 19 år nu, liten och tunn. Ja, rent av skör på ett sätt som ingen svensk 19-åring ska behöva vara. Men samtidigt stark också.
Trots att hon är nervös har hon bestämt sig för att berätta. Kanske kan hon hjälpa någon annan. Kanske kan hon väcka myndigheterna. Kanske kan hennes berättelse rent av förhindra brott. Fosterbarn i dag är trots allt lika utelämnade till vuxenvärldens godtycke som fosterbarn igår.
– Socialen ringde flera dagar i förväg och förvarnade om att de skulle komma. Då stod det alltid kaffe och nybakade bullar på bordet. Tänk om de bara en enda gång hade dykt upp utan förvarning en lördagskväll. Då hade de fått se vår fosterfar John både stupfull och stridslysten.
- Vår fostermor Eva var också oftast berusad. De bråkade ofta och han slog henne både gul och blå. En gång försökte han till och med stoppa in henne i braskaminen. Vi var rätt små då och jag har aldrig varit så rädd. Han skyllde på oss. Det var alltid vårt fel att de bråkade. Hon lyckades som regel slita sig loss och låsa in sig på sitt rum. Sedan stod vi där ensamma med honom.
Sofie och hennes bror Niklas är födda samma år. Han i januari och hon i december. De var bara ett och två år gamla när socialen tog dem från föräldrarna. Orsaken var amfetaminmissbruk. De hamnade på barnhem, jourhem och utredningshem innan de så småningom blev fosterbarn hos Eva och John, ett barnlöst medelålders par i Stockholms utkanter. Hon hade en bakgrund som barnskötare och han var chaufför det adliga namnet till trots.
– Hon var totalt kuvad och visade aldrig att hon hade en egen vilja. Frågade man henne något fick man alltid höra att man skulle gå till pappa. Han bestämde allt.
Sofie och Niklas har inga minnen från tiden före fosterfamiljen. Eva och John blev deras förebilder och enda trygghet.
– Det är de som har lärt oss skilja på rätt och fel och att säga tack och förlåt, säger Sofie. För det fanns förstås bra stunder när de läste läxor, såg på TV och åt nattmackor tillsammans.
Sofie vet inte när övergreppen började men första gången hon minns var hon sju år gammal.
– Niklas och jag hade åkt iväg med pappa till Dalarna på husvagnssemester. Vi parkerade nära en strand där vi kunde bada. Vi hade hur kul som helst med lek och stoj några dagar. Så en kväll började pappa dricka. Då visste man att det skulle bli hemskt. Han sa åt oss att klä av oss nakna så vi klädde av oss allihop. Sedan låg han där och ville bli insmord i underlivet med lotion. Jag visste att det var bäst att göra som han sa. Annars skulle det bli ännu värre. Det har jag tänkt mycket på efteråt. Hur kunde jag veta det? Vad hade hänt innan?
Sofie och Niklas tvingades smörja in såväl rumpa som penis på den 120 kilo tunge mannen. När det var gjort tvingades de dessutom suga på penisen.
– En stund senare tvingade han ut oss för att bada fast det var mitt i natten, säger Sofie som mest minns den kladdiga känslan av vatten blandat med hudkräm på händerna.
– När Niklas hade somnat ville John att jag skulle lägga mig i hans säng. Jag låtsades sova men blev tvungen till sist. Då ville han att jag skulle onanera åt honom och suga på penisen. Jag avskydde det men visste att jag måste göra det. Annars skulle det liksom aldrig ta slut. Han sa att han gjorde så för att han älskade mig. Det var hans sätt att visa kärlek. Jag trodde på det. Han var trots allt min pappa.
Det var inte förrän många år senare, när jag hörde talas om incest i skolan, som jag begrep att det var fel.
Den här kvällen ville John emellertid ha mer. Plötsligt trängde han in sin penis i hennes lilla kropp. Hon skrek av smärta. Då drog han ut den igen och sa att det var väl inte så farligt.
– Jag grät och skrek, säger Sofie. Niklas vaknade och undrade vad som stod på. Då fick jag gå och lägga mig och till slut somnade jag väl från alltihop.
Nästa morgon var pyjamasbyxorna blodiga. John tvättade dem hjälpligt och sa åt mig att vika ihop dem och gömma dem i tvättkorgen när vi kom hem. Berättar du vad som hänt tar jag livet av mig, sa han.
John hade ett gammalt hagelgevär i en byrålåda. Det brukade han ta fram och visa för barnen. Det var nämligen det skulle han skjuta sig med om Sofie sa så mycket som ett knyst.
– Jag ville ju inte att han skulle dö, säger Sofie förtvivlat. Han var ju min pappa! Jag älskade honom som alla barn älskar sina föräldrar. Från den dagen blev det mitt ansvar att hålla honom lugn, belåten och vid liv.
Husvagnssemestern fick ett snöpligt slut. De återvände hem och Sofie lade pyjamasen i tvättkorgen som John hade sagt. Och naturligtvis höll hon tyst. Några veckor senare var det dags igen. I åtta år förgrep han sig på henne en eller ett par gånger i månaden. Polisen, som när bevisföringen är svag alltid räknar lågt, bedömer att det skett över hundra gånger. För Sofie blev det rutin, något hon måste göra för att slippa stryk och få vara ifred. Ju fortare det var överstökat desto bättre.
Mönstret var alltid detsamma. John söp sig full, kom in i hennes rum och kröp ner under täcket. Han klämde henne på brösten, pillade, slickade och körde in fingret. Och alltid sa han att det var hans sätt att visa kärlek. Han "lärde" henne kyssas och trä på en kondom likaväl som han satte sin vibrerande mobiltelefon mot hennes kön i hopp om att hon skulle tända. Hon förväntades suga och onanera. Och för att hon skulle förstå vitsen med det onanerade han själv inför hennes ögon tills han fick utlösning. Det fanns ingenting han inte ville lära sin älskade dotter.
– När jag var liten, förstod jag inte så mycket av det där. En gång när jag var åtta eller nio år, ville han att jag skulle kissa i hans mun. Då protesterade jag. Det var ju jätteäckligt!
Det är jag som avgör om det är äckligt eller ej, sa han.
Graden av övergrepp stod alltid i relation till hur mycket sprit John hade fått i sig.
– Om han kom hem med en systempåse gällde det att snabbt få tillåtelse att sova över hos en kompis. Gick inte det fick man helt enkelt stå ut. Niklas och jag brukade prata om att vi skulle rymma och berätta allt för socialen. Men det blev aldrig av. Vi hade ju ingenstans att ta vägen.
Eva, fostermamman, var ofta hemma i bostaden när övergreppen skedde. Ibland stod hon utanför dörren och lyssnade, ibland kom hon till och med in.
– Det hände att hon undrade vad han hade för sig under täcket i min säng. Hon kunde gestikulera till mig och fråga vad han höll på med. Då tryckte han bara ner mig över bröstet med sin stora arm och bad henne fara åt helvete. Här ligger jag och pratar med min dotter, skrek han. Ut härifrån! Kom inte in och stör. Jag sa ingenting. Jag vågade inte. Vad skulle hon kunna göra? Hon fick ju så mycket stryk själv. En gång slog han henne så att glasögonen gick sönder och att både ögonbrynet och läppen sprack.
Niklas och jag trodde att han skulle döda henne.
Efter det låste hon in sig i sovrummet en hel vecka. Hon kom bara ut ibland och hämtade en kopp kaffe och en smörgås. Vi fick laga vår mat själva om inte John gjorde det. Han spöade Niklas också. Han kunde sparka och slå honom gul och blå över hela kroppen. Jag var väl den som fick minst stryk. Men jag hade ju det andra att stå ut med.
Ett par gånger om året kom barnens biologiska föräldrar på besök. Då uppmanades de att inte visa någon glädje.
– Er mor är en hora och er pappa är en tjuv, sa de. Ni kommer att bli likadana.
Sofie hann fylla 17 år innan hon hade fått nog. Övergreppen hade visserligen i stort sett upphört och John hade på fyllan frågat om hon någonsin kunde förlåta honom.
– Jag sa att det kan jag nog inte. Tyvärr har han aldrig i nyktert tillstånd bett mig om ursäkt.
John var rejält berusad den dagen hon lämnade huset för gott. Hon skulle egentligen bara träffa en kompis en stund men John förbjöd henne att gå. Går du nu behöver du inte komma tillbaka, sa han. Så hon gick.
Några timmar senare hade hon berättat alltsammans för kompisens mamma. Jag orkar inte mer, sa hon. Jag går inte tillbaka!
– Vi såg hur Eva och John körde omkring i området och letade. Jag gömde mig en trappa upp och hörde hur John raglade in i hallen och skrek. Min kompis mamma lyckades slänga ut honom. Ge dig iväg härifrån! Sofie är inte här. Här har du ingenting att hämta.
– Jag ringde till Niklas. Han åkte hem och hittade John utslagen över köksbordet. Då hade även Eva flytt fältet.
Niklas packade sina saker och flyttade hem till sin flickvän.
Polisen tog nästa morgon väl hand om Sofie som med tårarna strömmande utför kinderna fick berätta vad hon varit med om. Samma dag greps John. Ett dygn senare försattes han på fri fot. I rättegången som sedan följde dömdes han till 3,5 års fängelse för grovt sexuellt övergrepp. Domen överklagades så John är fri i väntan på ny förhandling i Hovrätten.
– Eva påstår att hon ingenting visste, säger Sofie. Det tror jag inte på. Så blind är ingen. Jag vet att hon visste och förstår inte hur hon kan stanna hos honom. Hon borde stått på vår sida. Vi är trots allt hennes barn. Vi hade gjort grovjobbet åt henne. Hon kunde bara ha tackat för sig och gått. Men hon är kvar. Hon tycker till och med synd om honom. Han är ju också en människa, säger hon.
Sofie hoppade av gymnasiet och arbetar sedan något år som servitris på en kvarterskrog. Hon bor i en liten etta hon fått låna av socialen. Den är sparsamt inredd med det allra nödvändigaste. Av sina personliga ägodelar har hon bara fått med sig ett litet fotoalbum. Alla minnessaker från barndomen, skolåren och konfirmationen finns utom räckhåll hos fosterföräldrarna.
– Polisen säger att jag ska ta en vuxen med mig och gå dit och hämta mina saker men jag törs inte. Eva och John tjatar hela tiden att jag ska ta tillbaka min anmälan. Nu har de dessutom flyttat långt bort. Jag vet inte ens vart. Våra saker finns kanske inte ens kvar.
För ett år sedan gjorde Sofie ett tafatt försök att ta sitt liv. Hon ångrade sig, ringde sin biologiska mamma och fick hjälp.
– Jag insåg att jag faktiskt vill leva, säger Sofie som inser att hon än i dag får betala ett högt pris för de övergrepp hon utsatts för. Hon blir förälskad som alla andra och drömmer om man och barn. Men när ung vacker kärlek närmar sig sex protesterar hela hennes kropp.
– Det blir totalt kaos. Så fort jag blundar ser jag John. Alla hemska minnen rullas upp för mitt inre. Så jag sliter mig loss. Det går bara inte.
Hon förstår att hon måste få hjälp för att kunna gå vidare. Först måste hon emellertid sätta punkt och det kan hon bara göra med rättegången. Speciellt som John envist nekar till alla anklagelser.
– Jag måste få känna att lagen och samhället står på min sida och att vuxna faktiskt inte får förgripa sig på barn, säger Sofie med båda händerna om tekoppen som för länge sedan kallnat. Hon skakar som av köld och klappar katten som spinner och kryper upp i hennes knä. Han är hennes stora tröst just nu. Den ende hon litar på vid sidan av Niklas som står henne närmast. Men hon gråter trots allt inte så ofta längre. För varje gång hon berättar känns det lite bättre.
– Om John bara hade erkänt och sagt att han ångrar sig så hade jag kanske kunnat känna en viss sympati, säger hon. Det fanns, som sagt, även goda stunder i vår familj. Nu kan bara en fällande dom ge mig upprättelse och respekt. Först därefter kan jag gå vidare med mitt liv.
Monica Antonsson
Mycket har hänt sedan den här artikeln skrevs.
Om det ska Sofie, Niklas och folk runt omkring dem berätta i den här bloggen, är det tänkt. Domen mot John fastställdes i alla fall av hovrätten. Han avtjänar nu sitt fängelsestraff.
